Baby blues före bebisen?

Jag läste ett inlägg från Amanda för någon dag sedan och har sedan dess gått och tänkt på detta.


Jag tror säkert att det finns mammor som aldrig känner depression eller illa valda tankar om sin graviditet eller det nyfödda lilla barnet. Jag hoppas såklart att jag kommer bli en av dessa mammor. En mamma som kan sitta vaken 24 timmar om dygnet och bara titta på det lilla underverket vi tillsammans skapat, min man och jag.
Jag är allvarligt talat lite rädd för hur det kommer bli när lillan är född. Speciellt eftersom jag redan haft en rejäl depressionssvacka i början av graviditeten.
Ja, så var det faktiskt. Efter SÅ många år av infertilitet, olika doktorer, olika tester, olika mediciner, akupunktur, kinesisk medicin, sprutor...mer sprutor än jag kan räkna,IUIs och slutligen IVF så blev vi ÄNTLIGEN gravida med en liten ärta. Såklart att vi blev glada, men framförallt lättade.
Efter lättnaden kom ett slags uråldrigt behov av att vara helt själv ett litet tag. Jag ville verkligen att alla runt omkring skulle låta oss vara ifred, iallafall ett litet tag. Om jag hade kunnat flytta ut med min man och ett tält i en skog långt, långt borta där ingen visste var vi var eller kunde kontakta oss hade jag varit SÅ lycklig!!
Tyvärr hade vi svärmor inneboende hos oss vid den tidpunkten vi började vår IVF-resa. Jag vet att hon bara menade väl, men jag ville verkligen inte prata om graviditeten eller någonting annat rörandes bebisen i magen.

Det kanske är någonting fler IVF-par har gått igenom? Först den här känslan att vilja berätta för hela världen att NU, nu är det dags på allvar att göra barn! IVF är ju liksom den ultimata lösningen på infertilitet (om det nu fungerar) och man känner sig så otroligt taggad och laddad inför vad som komma skall. När själva ingreppet är gjort går man och hoppas, tänker och håller alla tummar och tår att det tog sig. Jag plussade redan efter ett par dagar, men det var så otroligt svagt att vi skojade om att jag "nästan" var gravid. Det "nästan" positiva provet höll vi för oss själva ett litet tag, men tyvärr gick det inte att hålla hemligt alltför länge.
När man gör en IVF-behandling ingår det ett officiellt graviditetstest ca 2 veckor efter att man fört in embryot. Det var nog där någongång mitt personliga lilla helvete började.
Ännu en gång, jag VET att svärmor bara menade väl, men jag kunde inte hantera hennes ständiga frågor och framförallt att hon hela tiden berättade att alla hennes arbetskollegor höll tummarna och ville veta på EN GÅNG om det hade lyckats.
Ursäkta mig, men jag SKITER FULLSTÄNDIGT i en massa tanter på jobbet, människor som jag aldrig träffat.  (tyvärr sa jag aldrig detta till henne, för jag är Svensk och konflikträdd. Jag led i tystnad och lät det istället gå ut över min stackars man)
Jag blev så ledsen och deprimerad för jag hade verkligen önskat mig lite privatliv och begäret att kunna hålla den här nyheten inom familjen kändes SÅ stark. Istället kände jag mig stressad och tyvärr kände jag aldrig den där totala lyckan av att äntligen vara gravid. Jag kunde inte glädja mig åt det lilla miraklet som växte i magen. Jag kände mig som ett instängt och inträngt djur på Zoo.
Eftersom jag aldrig kände den där omtalade lyckan blev jag ÄNNU mer deprimerad. Vad FAN är det för fel på mig, är jag totalt likgiltig eller?

Så ja, där har Ni det. En förklaring till varför jag varit helt kockobäng i huvudet under våren och delar av sommaren.

Nu har äntligen LYCKAN tagit över och livet känns fantastiskt underbart. Vi ska få en liten DOTTER i December!!