Dagen då Nora föddes

Nu när vår lilla dam har hunnit fylla 4 hela veckor har jag även haft tid att reflektera över min förlossning.

Noras BF var den 19 December med redan 2 veckor innan började min kropp sakta men säkert förbereda sig inför Noras födelse. Vid min gynundersökning den 3 December var jag öppnad 1 cm och även slemproppen började försvinna vid den tidpunkten. Vi pratade om en eventuell igångsättning antingen den 12 December eller den 19e. Jag ska inte ljuga och säga att det inte lät lockande, men tillsammans med min man bestämde vi oss för att vänta och se när lillskruttan själv valde att komma ut.

Jag hade mindre blödningar vid den här tidpunkten, men mest var det rosafärgat slem som gav sig tillkänna. Det kändes såklart otroligt spännande och telefonen och skype gick varm till mina systrar och mamma. Vi har alltid varit otroligt öppna med diskussioner kring födslar i vår familj, och det var ett enormt stöd att ha två väldigt kunniga systrar och mamma att vända sig till med alla frågor och funderingar.
Jag hade även en hel del molvärk i nedre delen av magen, men absolut ingenting som var obehagligt. Jag välkomnade däremot all molvärk och alla känningar, då jag visste att allt ont hade ett gott med sig.

Min mamma och systerson Gabriel anlände till USA den 9 December. Jag tror att dom både inte trodde att jag skulle hinna hämta dom på flygplatsen då jag hade alla dessa symptomer dagarna innan. Men, självklart lugnade allting till sig och vi åkte och hämtade älskade mamma och Gabbis i lugn och ro.

Den 10 December hade jag ännu en gynundersökning och även den här gången var jag öppen ca 1 cm. Jag hade väl hoppats på att all molvärk och allt slem hade gjort att jag öppnat mig iallafall lite mer, men NEJ!
Oh well, sedan följde ett par dagar där jag och familjen var ute och handlade lite. Vi lunchade och hade det trevligt.
Så kom då dagen då allting startade på allvar!

Den 13 December beställde vi lite kinamat som tog ÅR OCH DAGAR på sig att komma till huset. (Det var en beställning på home delivery). Jag lovar att det tog över två timmar, och då ligger restaurangen ca 1-2 minuters bilväg från vårt hus) Hur som helst så fick vi till slut vår middag och sedan åkte vi ut och kvällshandlade lite på Walmart (av alla ställen...jag HATAR Walmart, men Svenska familjen tycker att det är en rolig affär) Min systerson skojade att jag kanske skulle föda inne på Walmart. (som i "Where the heart is"). Vi kom hem och sedan gick vi och lade oss runt midnatt. Jag började då må redigt illa och ganska snart fick jag springa in på toaletten och kräkas. Trevligt...matförgiftning av billig Kinamat som vi dessutom fick vänta på i över två timmar. GREAT!
Sedan följde molvärk i magen, och jag gick och lade mig i ett varmt bad i ca 30-40 minuter. Klockan var nu runt 3 på natten och jag började känna mig lite bättre. Jag gick och la mig i sängen igen, rättade till alla kuddar som man alltid gör 100 gånger per natt som höggravid. Plötsligt kände jag en våg av varm vätska rinna till mellan min ben. Min första tanke var att jag kanske kissat på mig (ja, lite smått pinsamt men det är sådana tankar man får av att läsa en massa forum) En till våg med varm vätska forsade fram nästan på en gång och jag kände då att det inte kunde vara vatten eller urin. När jag ställde mig upp forsade det blod och jag sprang in på toaletten. Där fortsattde det att forsa blod och ut kom även stora klumpar. Jag väckte Trey och talade om att vi nog borde åka in till BB.
Trey duschade, jag väckte mamma och talade om att vi skulle åka in, fixade till det sista med BBväskan  som iofs var tre stycken väskor. Jag kände mig konstigt nog lugn och sansad, även fast blodet fortfarande forsade fram.

Vi åkte sedan till BB, parkerade bilen och i en nattsvart Decembernatt checkade vi in på BB klockan 05.35.
Det kändes pirrigt och väldigt overkligt. Väl inne i triagerummet blev det en hel del frågor, blodprov, spännen på magen som registrerar bebisens hjärtljud och mina värkar och såklart testet som talar om ifall mitt vatten gått eller inte. Provet kom tillbaka som positivt, vattnet hade gått! Enligt sjukhusreglerna får man inte åka hem efter det att vattnet gått, vilket vi redan visste.

Inne på triagerummet där vi lyssnade på barnets hjärtljud samt mina värkar.

Vi blev tilldelat ett rum och vår barnmorska som hette Heather. Då klockan var så pass tidigt på morgonen var vi tvungen att vänta till klockan 7 för att kunna ringa min doktor. (här i USA har man oftast en doktor som är ansvarig för patienten och förlossningen).
Under tiden skrev vi på lite papper och pratade bland annat en eventuell epidural. Jag sa att jag INTE ville ha en epidural och att jag ville att det skulle vara så naturligt som möjligt. Sedan hämtade Trey våra väskor, åkte och hämtade lite frukost från Starbucks. Ja, till honom alltså, då det verkar vara standard att gravida inte får äta eller dricka någonting under förlossningarna. Ännu en sak som skiljer sig från Sverige.
Klockan blev 7 och vi fick reda på att min doktor ville sätta in värkstimulerande dropp eftersom jag fortfarande bara var öppen 1-2 cm. Det var väl med lite blandade känslor vi gick med på detta. Vi hade verkligen sett fram emot en helt naturlig förlossning, men samtidigt måste man gilla läget och förbereda sig på att vad som helst kan hända.
Så, Pitocin (oxytocin) sattes in och värkarna började komma igång mer regelbundet ganska omgående. Efter varje 30 minutersperiod ökade dom mängden pitocin...ouch!!

Helvetesmedicinen i mitten...

Lite efter klockan 8 kom min mamma, systerson, svärmor, bonusbarnen och svåger till sjukhuset. Som många av Er vet från Amerikanska TVserier och filmer så har många sina nära och kära i väntrummet medans man föder barn. Egentligen ville jag inte ha så många personer där, men eftersom jag gärna ville att mamma och systerson skulle få uppleva detta, kunde jag ju inte neka de andra i familjen. Familjen kom och sa Hej inne på vårt rum och vi pratade lite i ca 20-30 minuter. Vid det laget började värkarna kännas lite mer, men dom var fortfarande helt okay att utstå.
Efter ett tag valde jag att testa en birth ball och hela familjen fick gå ut och sätta sig i väntrummet. Vi körde på med bollen i ca 1 timme och det hjälpte helt klart iallafall ett litet tag. Sedan tyckte jag att värkarna började kännas lite annorlunda och det var svårt att koncentrera sig på att andas när jag satt på bollen.
Jag gick på toaletten och sedan blev det sängen för min del!
Min doktor kom ner till BBavdelningen och sa hej, samt kollade hur mycket jag var öppen. Självklart började han predika om en epidural...gäsp.

Tiden mellan klockan 10 och 16 är väldigt suddigt för mig om jag ska vara helt ärlig. Värkarna jag fick med droppen var helt vidriga och jag var så otroligt inne i mig själv under denna period. När min barnmorska Heather tittade efter hur öppen jag var runt 10tiden var jag 4 cm och sedan hade jag så förbannat ont så när hon tittade efter igen 30 minuter senare hade jag öppnat mig till 7 cm. 3 cm på 30 minuter gör ONT!! Värkarna kom efter varandra med bara 30-40 sekunders mellanrum, och ibland ingen vila alls imellan.
Klockan 13.00 hade jag öppnat mig till 8cm och vid 13.37 var jag öppen 9 cm. YAY...SNART kan jag börja krysta! Heather kollade mig men jag hade fortfarande kvar en kant på livmodertappen.

Klockan 14.51 ringde Heather efter min doktor som sedan kom och tittade hur jag mådde och hur pass öppen jag var. Det HÄR kommer jag ihåg för jag kände mig så in i bombens besegrad. Enligt min doktor så var jag då bara öppen 6-7 cm och att "It will be another 3 or 4 hours....and there's always time for an epidural". Jag kan helt ärligt säga att en epidural kändes otroligt lockande och jag kommer ihåg att jag vaknade upp ur mitt komaliknande tillstånd, tittade djupt in i Treys ögon och sa "I can't do this anymore". När min doktor sa att jag bara var öppen 6-7 cm var det som att hela rummet tystades ner.

Doktorn gick och nu blev det livat i rummet. Heather sa att det inte fanns en chans att jag bara var öppen 6-7 cm. Alltså, min doktor är så himla bra på alla sätt och vis, men i det här läget valde vi alla att istället tro på Heather. Hon hade ju varit "där inne" och grävt under hela dagen och kunde tydligt se hur mycket jag öppnat mig. Ja,ja...jag kommer iallafall ihåg att jag fick ur mig att "the baby will be here whenever she will be here".
Sedan gick jag tillbaka till mitt värkarbete och kommer inte ihåg vidare mycket förrän jag ÄNTLIGEN fick börja försöka krysta runt 16.00.
Jag krystade ett par gånger och det gick jättebra! (enligt Heather och Trey iallafall. Det var så svårt att veta om jag gjorde "rätt" och kommer ihåg att jag gång på gång frågade om jag gjorde rätt eller fel). Heather var så himla snäll och Trey började skratta för att hon lekte med Noras hår när jag sakta men säkert krystade. (HON HAR HÅR!!!)
Lite efter 17.00 kom min doktor ner och rummet förbereddes för Noras födelse. Ett bord med en himla massa medicinska verktyg sattes fram, Noras lilla säng rullades in, en sköterska till Nora kom in och jag började krysta "på riktigt".

Jag krystade i ett par värkar och min doktor beslutade för att göra en episiotomy då han såg att det var alldeles för trångt för Nora att komma ut på egen hand. När han väl hade gjort klippet tog det ännu ett par värkar innan Nora äntligen kom ut.

Klockan 17.34 föddes vår älskade lilla dotter!!

Nora föddes med det som kallas "Sunny side up", dvs ansiktet uppåt. Det var därför mitt krystningsarbete drog ut på tiden. Noras navelsträng var även väldigt kort, så Trey var tvungen att klippa av den innan hon fick komma upp på mitt bröst. Vi hade även valt att göra en Cord blood och Cord tissue banking, vilket vår doktor gjorde precis efter det att Nora kom ut.

Så fick jag då till slut min älskade lilla dotter upp på mitt bröst. Vilken otrolig känsla!

Jag är otroligt nöjd och glad över hur Noras födelse och förlossning gick till. Jag är så STOLT över mig själv som stod emot en Epidural, även om det kändes otroligt jobbigt ibland. Javisst, Pitocin var inte på min önskelista och tydligen gjorde den medicinen att värkarna kändes lite mer än vad som är normalt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att lustgas hade varit trevligt att prova på, men sådant finns ju tyvärr inte i USA. Det var en väldigt cool upplevelse att få high fives av alla sköterskor på sjukhuset för att ha klarat en naturlig förlossning (utan smärtlindring), någonting som är relativt ovanligt på mitt sjukhus. (1% av alla födslar är utan Epidural och det föds ca 300 barn per månad på det sjukhuset vi valde)